Ensam en lördag

Ensam en lördagkväll. Livet har korvat ihop sig rejält. En sambo som tillbringar sin lördagkväll hos sin mamma, med sin snart 12-åriga son för att sonen inte vill träffa mig. Jag blir straffad med ensamhet för att sambon varit en idiot och jag har reagerat och visat ilska och besvikelse. Jag är den onda, den vi ska undvika ikväll. Aja baja, inte bli arg, inte visa känslor, det kan bli obehagligt och måste bestraffas. Bättre tiga och le och låtsas som att allt är normalt. Men inget är normalt längre, den vackra kärlekssagan har förvandlats till ett relationsdrama värdigt en Lars Norén-pjäs. Jag slickar mina sår och funderar på om det är bättre med ensam ensamhet än ensamhet i en relation.  Hur ska man veta när det dags att ge upp, när man ska sluta tro på att kärleken övervinner allt?